Min farfars far – björnjägaren från Kroksjön

Pappa har berättat om tiden som lill-liten där han föddes i den lilla byn Kroksjön på gränsen mellan Ytterlännäs och Graninge. Det var min farfars far Magnus som bröt mark och (5 km) väg och satte ner bopålarna där, ett digert jobb enligt pappa och det var ingen större lyx på den tiden. Farsans teknikutveckling har varit fantastisk när han berättar om vattenhämtning och fotogenlampor samt hur man drog in sängarna mot mitten av rummet på vintern för att håret inte skulle frysa fast i väggen. De sista åren fanns allt nära till hands och den iPad han fick i 90-årspresent blev väl använd, även om det fanns en viss tröskel.

En tavla som jag har hemma föreställande farfars far Magnus poserande med en björn.

Men nu var det ju Magnus, björnjägarn, den här berättelsen skulle handla om. Magnus föddes 1852 och vid 21 års ålder gifte han sig med Katarina Persdotter. Tillsammans fick de sju barn under en period av 16 år, ett var min farfar Petter som föddes 1879. Historien om Magnus nedan är baserad på en artikel som skrevs i Nya Norrland 1937.

Första sidan på Nya Norrland 7 januari 1937.

Kroksjön ligger på Graningeverkens domäner ca 5 km i ostlig riktning från Åkroken räknat. Denna halvmil långa ödebygdsväg som sträcker sig från Åkroken till Kroksjön har den välkände björnjägaren ensam brutit upp. Detta jättearbete vittnar om hur de stora skogarnas äkta kärngubbar med okuvlig energi och med enastående arbetsförmåga anlade denna väg som kanske var hans levnadsdröm.

Reporter Linus Jonsson berättar hur de vandrar den smala, fina ödebygdsväg som den energisk fjällmannen bröt i sitt anletes svett.
”Vi tycker oss höra hans spade skrapande i gruset. Vi anar hur han slet med spett och länjor för att få bort de stora stenar som han rullat på sidan. Vi går på de långa kavelbroar som han byggt över bäckar och myrar. Vi undra hur många gånger han önskade att han skulle vara framme vid sin gård som låg en halvmil från den plats där han började.”

Det ljusnar i förgrunden och en samling rödmålade gårdar förkunna att vi är framme vid Kroksjön – vi är framme vid en av de vackraste fjällgårdar vi någonsin sett. Släta väluppodlade åkrar, en välbyggd fjällgård med många visthus och nödiga ekonomibyggnader. Lite längre ner skymtar Östergraninges fäbodstugor. I bakgrunden ligger den stenbitrika med holmar betäckta Kroksjön. En vacker bild mitt inne i den stora tysta skogen. En forntidsbild som vittnar om den gamla goda tiden när skogsfolket kunde livnära sig på jakt och fiske medan de odlade sin röjningar och byggde sina gårdar.

Som jägare var Magnus Danielsson från Kroksjön en av fjällets allra största. Otaliga älgar föll för hans bössa och dessutom fällde han ett antal björnar. Som många andra hade han börjat som vallpojke i hembygden och på den tiden fanns det både björn och varg i de oavverkade skogarna. Alla kreatur måste vaktas när de släpptes ut på bete på somrarna. Varje by hade en ”getare” – de allra säkraste skyttarna som inte var rädda att tampas med de hungringa vargarna eller de rovgiriga björnarna. Getarpojkarna vandrade runt i markerna bland kreaturen med bössan i handen och vallhornet hängande i livremmen. När stor fara rådde och någon av getarpojkarna behövde hjälp signalerade han med sitt vallhorn den för getarpojkarna så välkända björnsignalen – två kraftfulla stötar i vallhornet.
När signalen ljudit skyndade de andra getarpojkarna till sin nödställde kamrat. Med förenade krafter nedlade getarpojkarna många stora slagbjörnar och vargar som huserade vilt bland deras kreatur.

Tiden gick och den berömde getarpojken Magnus Danielsson som redan utmärkt sig som en av fjällbygdens säkraste skyttar bildade familj och flyttade upp till Kroksjön. Det var också där som han kom att skjuta sin första björn på egen hand. Dessa björnjägare hade inga hypermoderna studsare som kunde laddas med flera skott – de jagade med hemmagjorda mynningsladdare. Vid livremmen dinglade kruthorn och kulpung.
Kulorna var hemmagjorda och det hände att de blev lite för stora för loppet. Blev en björn sårad av första skottet och gjorde sig redo för anfall var det inte så roligt med de besvärliga lodbössorna vars omladdning var rätt omständlig.

Den unge fjällbon Magnus som alltid behövde kött til sitt hem satt en mörk vårnatt ute i skogen på tjäderlek och väntade på att kvällsspelet skulle börja. Plötsligt kom en björn helt oväntat lufsande genom skogen. Björnen kastade sig snabbt åt sidan när han blev varse skytten men denna var kvickare och sköt så gott han kunde i den mörka kvällen. Innan Magnus hunnit ladda om hade björnen försvunnit men kulan var rätt riktad och den döda björnen hittades senare.

En annan björnjakt blev en mer spännande historia! Några jägare hade skrämt upp en björn ur idet och jagat den till ett berg som heter Grösjöberget. Magnus fick ett bud om saken och naturligtvis vill han vara med. Han tog sin hund med sig och gav sig av. När han kom fram till de andra jägarna hade deras hundar redan återvänt med svansen mellan benen. När Magnus och hans hund anlänt tog jakten ny fart. I full vinter gav de sig av på sina skidor, hunden fick snart känning av björnen som inte var sen att försöka fly. Drevet gick över berg och moras men till sist kom de första ståndskallet. Mitt ute på en myr som heter Bergsmyran dansade björnen en vild dans med hunden. Jägarna ringade in björnen och Magnus fällde den med ett välriktat skott. En lyckad jakt tack vare Magnus och hans vältränade hund.
Staten betalade på den tiden 50 kr i skottpengar för en fälld björn, dessutom betalade Ytterlännäs kommun 50 kr och Torsåkers kommun ytterligare 25 kr. Jakten inbringade sammanlagt 125 kr plus köttet och det värdefulla björnskinnet – en bra dag för björnjägaren från Kroksjön.

Klipp från reportaget om min farfars far Magnus Danielsson

En av de sista björnjakterna som Magnus Danielsson var med om skulle visa sig vara en svår jakt. Den berömde storskytten på Kroksjön var rättrogen och hederlig i alla avseenden och tack vare det skaffade han sig många vänner. En av dessa, som med tiden skulle bli hans bäste kamrat på jaktstigen var den välbeprövade Lindblom på Åkroken. Det berättades att dessa två fjällmän tillsammans utkämpade många svåra strapatser på sina långväga jakter.
Den här dagen sköt Magnus en björn och det skulle komma att bli en kamp på liv och död och slumpen gjorde att det inte slutade i en tragedi.
Björnen gjorde sinne, som det kallades på den tiden, och kastade sig hit och dit efter hundarna. Detta gjorde att björnen blev väldigt svårträffad.
Danielsson och Lindblom släppte sina skott samtidigt men på grund av björnens kvicka kast missade Lindblom. Danielssons skott blev också förfelat och sårade bara lätt i underkäken varvid björnen gick till anfall.
De båda jägarna arbetade febrilt med att ladda om de besvärliga lodbössorna. Hunden låg på och nu var det upp till jägarna att snabba på så att de kunde hänga med i den ystra dansen.

Under den hetsiga reträtten tappade Magnus mössan och Lindblom sin ena halmsko. Lindblom hann inte få sin bössa omladdad förrän björnen var inpå honom. Lindblom kastade sig undan men björnen var kvickare och högg ett stadigt grepp över ena armen med sin sårade käft. Det blev en brottning på liv och död men björnen var starkare och bröt ner sin motståndare till marken. Björnen höll ett fast grepp om armen med sina käftar medan han slog vilt omkring med ramarna.
Magnus arbetade febrilt med den besvärliga omladdningsproceduren men när han i brådskan skulle stöta ner kulan med laddstaken så fastnade denna i loppet med följden att bössan blev oduglig. Det var ju kritiska ögonblick men den vältränade jägaren från Kroksjön tappade inte besinningen. Han rusade fram och ryckte åt sig kamratens lodbössa och fortsatte med omladdningen. Då bössan blev klar rusade Danielsson fram och sköt alldeles in på björnen för att inte skada kamraten. När det dödande skottet gick sprutade blodet från såret över Danielssons kläder. Björnen ryckte till och Lindblom blev fri. På alla fyra kröp han bort från den blödande besten som inte kunde följa – björnen låg kvar där den hade fällts. Det var en stor och kraftig slagbjörn av det farligaste slaget.
Björnen var så stor att då de båda jägarna skulle släpa hem honom på en långsläde så hängde huvudet och halsen bakom släden.

Många av de äldre skogsborna tror att den björn som här omtalats var den siste som stöp på de förut så björnrika Graningeskogarna.
Om det är så blev Danielsson på Kroksjön den siste björnskytten i dessa trakter. Det gör att minnet av den berömde storviltjägaren på Kroksjön kommer att leva länge bland skogsfolket i södra Ångermanlands fjälltrakter.

En bild på björnjägarhemmet på Kroksjön tagen ur Nya Norrlands artikeln från 7 januari 1937.

Skribent Linus Jonsson avslutar artikeln:
Vi har gjort ett kort besök i björnjägarhemmet på Kroksjön. Vi har sett vilka jättearbeten vår siste björnjägare utförde på sin tid och vi ha konstaterat att Kroksjön är ett av de vackraste fjällställen vi någonsin har sett. Men denna vackra välbyggda fjällgård står nu obebodd. Ingen tapper fjällman arbetar längre på de väluppodlade tegarna. Ingen arbetsam fjällkvinna sitter numera vid sin spinnrock eller vävstol där uppe på Kroksjön. Inga unga vätränade pojkar ilar nu på sina skidor svåråkta Kroksjöbackarna och ingen yster jakthund står kopplad vid den lilla hundkojan.
Skogsfolkets lott i forna dagar mången gång hård och arbetssam men skogsfolkets lott i våra dagar är ännu hårdare. De kunna icke längre existera på de avlägsna fjällgårdarna. Våra dagars fjällbor flytta nu längre ner i bygderna för att om möjligt söka andra utkomstmöjligheter. Och därmed slutar den sanna saga som rullades upp för oss då vi gjorde ett besök i björnjägarhemmet på Kroksjön.


P.S Ordet fjäll förbryllade mig lite men det har sin förklaring i att man bl.a. i Ångermanland benämde de yttersta utposterna som fjäll. Så här skriver Wikipedia: Fjällskog betyder i ångermanländska dialekter skog som ligger bortanför hemskogen. Ordet hänger ihop med den gamla juridiska termen urfjäll eller utjord. I överförd bemärkelse har ordet fjäll i åtminstone norra Ångermanland även använts om själva fäboden. Man skilde mellan hemfjäll (fäbodar nära hemmet) och långfjäll (fäbodar längre bort), samt huvelfjäll (fäbodar som användes om våren) och höstfjäll (fäbodar som användes om hösten). Fäbodpigorna kallades för fjällpigen.

Lämna ett svar