Vildmarksvägen

---

Under våren har vi kunnat följa den spännande snöröjningen av vägen över Stekenjokk. Det är en massiv snödriva som snöröjningsfordonen skall ta sig igenom och det är fascinerande att han som kör vet vart han ska hålla till för att hålla sig på vägen.
I år var det tydligen extra mycket snö med drivor på mellan 5-7 meter men efter en massiv värmebölja i inledningen av juni fanns det inte så många höga drivor kvar. Ska man få njuta av höga snövallar ska man nog hänga på låset när vägen öppnar den 6 juni. Nackdelen då är att man inte ser annat än snö! Åker man som vi en månad senare är det en helt annan naturupplevelse med forsande åar, grönska, fortfarande en del snö och nere på låglandet full sommar.

Vi startade vår tur på fredag eftermiddag med Stora Blåsjön som mål.
Vi hade bokat en liten stuga på Camp Stora Blåsjön samt middag på Restaurang Fjällripan som drivs av Arga kocken, Alexander Nilsson.
Stället var välrenommerat och jag vet faktiskt inte om det finns så många restaurangalternativ i Stora Blåsjön.
Det blev lite stressig för oss att hinna upp innan klockan 20.00 som var deadline och det går säkert att plåga lite till men det tar närmare 3,5 timme från Östersund till Stora Blåsjön!
Väl på plats så kändes revbensspjäll och en öl helt rätt och det blev det, även om det blev en förvirrad beställning. Jag ska inte recensera Fjällripan för hårt men ska ni äta riktigt goda ribs ska ni ta er till Bryggeriet i Köpenhamn. Att man sedan ville ha 870 kr för något som kostade 515 kr kändes lite sisådär, notan blev ändå 535 kr trots påpekanden men där någonstans orkade vi inte argumentera längre.
Det finns en del att jobba på där om man säger så.

Under middagen vräkte regnet ner och vi var mäkta glada att vi hade valt en stuga istället för min första tanke med att tälta. Mot midnatt sprack det upp och kvällen och natten blev magiskt vacker. Vi gick ner till sjön för att se på den långa sandstranden som inte längre fanns, allt på grund av det smältvatten som forsar ner från fjällen.
Det var ändå fint och vägen ner kantades av orkidén Fläcknycklar som växte i stor mängd.
De ljusa kvällarna är helt otroliga i norr, det är bara att njuta i stora drag. Väl i stugan var det bara att öppna upp fönstret och njuta av den jämtländska fjällvärlden.

Det blev lite sovmorgon, en kopp kaffe och några knäckemackor med krämig räkost till frukost innan vi packade in oss vår fortsatta färd norrut. Efter några kilometer kommer vi till avfartsvägen mot Ankarede där vi svänger in. Det är nog 30 år sedan jag var här senast och den gången var vi på väg mot Friningen och Ullersjön för lite fiske. Ankarede ligger fint vid Lejarälvens utlopp i Stora Blåsjön och här blandas kåtor med kyrkan och lite modernare byggnader. Vi träffar vaktmästaren som berättar om kyrkan, människorna och vilka som ligger i sista vilan på denna vackra plats. Snickaren Frans Johan Svensson f. 1857 från Kronobergs län hade entreprenaden på bygget av kyrkan. Den stod klar 1895 till en kostnad av 3.735 kr. Här finns också det populära Café Ankarede, men av olika anledningar och antagligen corona hade det inte öppnat för säsongen när vi var där så det blev en fortsatt tripp på halvtomma magar.

Vi rullar tillbaka ut till Vildmarksvägen och passerar flera vackra platser på vägen upp mot Stekenjokk. Jag hade läst om Gaustafallet i broschyren och det blev vårt nästa mål på resan mot Saxnäs. Fallet ligger några hundra meter från vägen och vi hade tur att det fanns plats för oss och bilen på den parkeringsficka som finns vid fallet. Jag vet inte riktigt vad som är så fascinerande med vattenfall men jag gissar att det är den fria, outsinliga kraften som gör att man kan sitta och kika på det vilda vattnet som utan fruktan kastar sig över kanten.
Läste att man spelat in delar av Ronja Rövardotter på den här platsen. Det är scenerna när Ronja och Birk måste kasta sig i vattnet för att undkomma vildvittrorna. Det blir några bilder vid fallet innan vi fortsätter färden mot Stekenjokk.

Vi närmar oss kalfjället och vi möter husbilar, motorcyklar, bilar och cyklister men den här helgen skulle jag säga att det är rätt lugnt på vägen. Det finns gott om platser att stanna till på men på Jämtlandssidan är det förbjudet att lämna vägen för att gå ut i terrängen så det förekommit äggplundring i fågelskyddsområdet som vi passerar.

På tal om fågelskyddsområde så sitter jag och funderar på om man skyddar området från fåglar för vi såg inte en enda på vår resa, jo några småfåglar flög efter vägen men det var allt. Mina förväntningar var nog inställda på en del rovfågel, ripor och givetvis flockar med renar. Vi såg inte ett enda djur av dignitet på vår resa norrut.

På vägen får vi en matinbjudan från kompisar som har stuga i Fatmomakke och med en mager frukost skramlande i en halvtom mage bestämmer vi oss för att åka direkt dit utan vidare stopp på fjället. Vi ändrar på ursprungsplanen att köra runt över Dorotea och att istället vänder vi i Saxnäs och tar samma väg tillbaka med fler stopp nästa dag.
Vi passerar det gamla gruvsamhället Klimpfjäll som med sina knappt 100 innevånare – en ort som i början av 80-talet huserade runt 600 personer där merparten jobbade i Stekenjokkgruvan. Gruvan stängdes 1988 på grund av lönsamhetsproblem och det var vilda protester i samhället efter beslutet. Vi passerar en butik och som det såg ut riktigt fina slalombackar. Här finns också boende på Hotell Klimpfjäll eller Klimpfjällsgården. Campingen är fylld av husvagnar med vinterkurer och jag gissar att detta är ett populärt ställe för skoteråkare.

Mellan Klimpfjäll och Fatmomakke passerar vi vad jag först relaterade till Fantomens klippa. Den riktigt glimrade i eftermiddagssolen i dess rödgula färg. Läser man på om Röberg som klippan heter så får Fantomenliknelsen och den röda färgen en en allvarligare innebörd. Sägnen säger nämligen att klippan är ett ättestupa för de samer som inte orkade följa med på de årliga rajderna och att klippan färgats av blodet från kropparna.

Vi viker av på grusvägen mot Fatmomakke och hittar till slut fram till Annika och Bosse och deras stuga som ligger strax innan kyrkstaden Fatmomakke. Det visar sig att hela området ingår i familjens ägo och med skrikande magar sätter vi oss till bords och bjuds på färsk fisk som Bosse hissat upp ur Gikasjön tidigare på dagen. Fisk och potatis toppat med blåbärspaj, glass och nybakade bullar gjorde susen och vi var redo att få en guidad visning av Fatmomakke.

Turen börjar med den gamla dansbanan i Fatmomakke och här har det rockats loss genom åren. Jerry Williams, Owe Törnqvist, Boppers, Lilli & Sussi, Eva Dahlgren och Sarek har lockat storpublik till Fatmomakke.
Nu är det rätt igenvuxet och det behövs lite fix för att göra nystart på arenan.
Vi går vidare över bron mot kyrkbyn men måste stanna till och titta på det fantastiskt klara vattnet som kommer rinnande från Gikasjön ner i Kultsjön. Ån ser magisk ut och lockar till fiske med dunkrok och mitt gamla flugspö. Efter stranden står det några fiskare och på bryggan nedanför ställplatsen för husbilar står en man och kastar ut med sitt flugspö i den strålande solen. Inget napp vad vi kunde se men Kultsjön ruvar enligt utsago på en hel del fin fisk.
Långdrag från båt på djupare vatten brukar dock vara ett säkrare kort.

Fatmomakke kyrkby är en samlingsplats med anor sedan 1700-talet. Vi vandrar runt bland alla kåtor (80 st enligt uppgift) och byggnader och tar oss upp till kyrkan. Det är en liten fin kyrka som lockar många bröllop förutom de gudstjänster som hålls. Ellinor blev eld och lågor när hon fick se att lokalen värms upp med två stycken Husqvarna-kaminer. En annan detalj som sticker ut är dopfunten som är tillverkad i en björkknota! Den smälter väl in i miljön och påminner om vart vi är. Tittar man upp i taket ser man att byggnaden hålls samman med långa stålstänger från långvägg till långvägg och tydligen är det så att hela kyrkan rister när klockspelet går. Kanske enda lösningen för att hindra den från att falla samman.
Vi passerar stolpboden på vår fortsatta vandring. Stolpboden användes för att lagra matvaror på ett sätt så att man förhindrar främst gnagare att komma åt maten. Stolparna är placerade en bit in under huset så att det skall bli svårare för råttorna att ta sig in.

Vi rundar området och går förbi ”häktet” där man förvarade bråkstakar och överförfriskade fyllbultar och kommer ner mot sjön med festplatsen för midsommarfirandet och museet. Vi tittar in och får lära oss mer om den historiska plats som vi befinner oss på.

Efter några timmar i Fatmomakke är det dags för oss att tacka för en fantastisk dag och bege oss ner till Saxnäs där vi skall spendera natten. Saxnäsgården är en klar kontrast till stugan kvällen innan och vi får ett rum med utsikt mot Kultsjön och Marsfjällen. Vi äter en god högrevsburgare som sköljs ner med en kall ale i mitt fall och går sedan en kort promenad efter sjön. Det blåser kalla vindar trots en klarblå himmel och strålande sol. Vi njuter sedan av solnedgång och utsikt från rummet innan sömnen kallar. Ellinor berättade att hon varit uppe på natten och kikat på soluppgången vid 2-tiden och den var magisk. Det blir ju aldrig riktigt mörkt den här tiden på året och det är bara att njuta och ladda batterierna.

Söndag morgon och vi hänger på låset till frukosten. Gott med mat igen innan vi packar och åker ner till Trappstegsforsen ca 5 km öster om Saxnäs. Även här har jag varit en gång tidigare men det är nog nära på 50 år sedan. Forsen är lika imponerande denna gång och vi njuter av vädret, strålande sol, klarblå himmel och nästan vindstilla. Jag tar lite bilder runt forsen och testar mina NISI-filter som hjälper till med lång slutartid. Det finns en stor parkering vid forsen och det är många husbilar på plats trots den relativt tidiga söndagsmorgonen.
En man har dragit fram en skön stol till kanten av forsen och njuter av skådespelet tillsammans med en god bok. Han vet hur man skall må som allra bäst.

Vi gör nu en helomvändning och åker tillbaka mot Saxnäs och Stekenjokk. Vi stannar i Saxnäs och köper varsin rödingklämma som vi skall ha till vår fikapaus senare under dagen. Butiken ligger i början av byn på höger sida och man fångar fisken själv, röker den och kokar ihop en god sås till den. Kan avslöja redan nu att den smakade fantastiskt gott.
Resan mot kalfjället görs i allra bästa väder och Klimpviken ligger nästintill spegelblank.
Det är nästan ingen trafik och vi kan enkelt stanna efter vägen och ta lite bilder. Området nedanför bron där Saxån rinner under Vildmarksvägen är otroligt vacker denna dag och Saxån rinner som ett blått band genom det halvt om halvt snötäckta landskapet.
Vi pausar vid den gamla gruvan och läser på lite om malmbrytningen i området och det måste ha varit en tuff miljö att jobba i – tänk bara att ta sig till och från jobbet mitt in vintern på ett ställe där det kan bli 7 meter snö! Ett stopp på högsta punkten, 876 m.ö.h för några selfies innan vi rullar ner en bit mot grönska och lä.

Vid en lite större parkering ”slår vi läger”, kokar lite kaffe på Primusköket och njuter av våra rödingklämmor. Ja vi njuter ju givetvis av miljön också så klart. Mitt i fikat dyker det så plötsligt upp lite vilt! Två renar kommer smygande och lägger sig på snötäcket några hundra meter bort. Det syns jämt att det är en ren trots 400 mm brännvidd på kameran men renar är det. Nu hade jag ju tänkt mig att det kanske borde ha varit 200 totalt men man får nöja sig med det lilla ibland.

Mätta och belåtna rullar vi vidare och skippar Brakkåfallet i Stora Blåsjön, det skulle tydligen vara fint, men vi hade ju Hällingsåfallet i sikte.
I Stora Blåsjön började det bli väl varmt i vår bil vars AC var ur funktion. Ett stopp för klädbyte och jag han ta några bilder över byn och den spegelblanka sjön. På vägen passerar man Jorm och här var jag faktiskt och tävlade för en herrans massa år sedan. Jorm Runt var en stafett med cykel, löpning, simning, löpning över Jormön, rodd och sedan löpning i mål i Jorm city. Jag körde första sträckan på cykel och lyckades växla i spets trots en medioker start. Ingen hade berättat att starten var en bit ner på en lägda och cykelskor är ingen höjdare att springa i, i alla fall inte modellerna som fanns på 80-talet. Jag har för mig att vi placerade oss rätt bra och att Tore Torstensson gjorde en vass avslutande löpning.

Vi tar höger över bron mot Gäddede och svänger sedan vänster mot norska gränsen, viker av asfaltvägen och svänger ner på en liten grusväg som skall ta oss upp till Hällingsåfallet. Vi möter några husbilar och husvagnsekipage på vägen och det uppstår lite tajta situationer, främst när mötande väljer att stressa på istället för att stanna vid någon av de många mötesplatser som finns efter vägen. Vi tar höger efter några mil och följer Hällingsån uppför backarna.
Vi är inte helt ensamma denna söndagseftermiddag men det är heller ingen trängsel när vi når parkeringen på toppen av backen. Här finns toaletter för den nödige samt fikaplatser för den sugne.

Med kamera och stativ beger vi oss ner mot fallet och det är en hänförande syn som möter oss. Visst – man har sett det på bild otaliga gånger men att uppleva det live är en helt annan sak. En promenad över bron ger en hissnande känsla när man ser vattnet försvinna över kanten och störta 40 meter ner i den kanjon som bildats nedströms fallet. Luftfuktigheten är hög och denna dag när solen strålar, bildas det flera lager regnbågar vid fallet – vackert så det förslår. Enligt informationstavlan på platsen ger den fuktiga miljön en nuik växtmöjlighet för flertalet mossor och lavar.
Vi tar en promenad nedströms fallet på norra sidan och följer stigen som i sin helhet är dryga 2 km. Några hundra meter nedströms finns en utsiktsplats där man har en magnifik vy över kanjonen och fallet och det känns snarare som att man befinner sig i en Nordamerikansk nationalpark än i Strömsunds Kommun i Jämtland.

Boostade av naturupplevelser, vackra vyer, sol och värme vänder vi hemåt genom att fortsätta grusvägen österut mot Bågede och asfaltvägen mot Strömsund och Östersund.
Ska man sammanfatta denna helg på något sätt så är Hällingsåfallet ett måstebesök. Sedan måste man åka in i Fatmomakke och gärna gå runt med en guide. Gaustafallet gillade jag också, även om det bleknar lite i jämförelse med Hällingsåfallet. Brakkåfallet körde vi förbi denna gång men det blir nog ett stopp där nästa gång. Tag med gott om fika, stanna och njut på kalfjället i Stekenjokk. Det är som det sägs – en fjällvandring på hjul. Vyerna är magiska och intrycken är många.

Tack för att du hängt med på vår tripp runt Vildmarksvägen!