Höga Kusten – 10.000 år av landhöjning

Turen till Höga Kusten är inte allt för betungande för oss som bor i Östersund, men det gäller att ta sig iväg!
Vi började prata om ett besök redan i fjol men av olika anledningar blev det inte av.

2021 sattes helgen in i kalendern i ett relativt tidigt skede, och vilken tur vi hade både med väder och utebliven trängsel. Slutet av augusti är egentligen en ganska perfekt månad för att göra utflykter!

Vi packade in oss i bilen på fredag eftermiddag och begav oss österut mot Friluftsbyn strax norr om Docksta.
Det visade sig ta ca 3 timmar att åka vägen över Sollefteå, Kramfors och Höga Kusten-bron. För övrigt ett imponerande bygge och landmärke för entrén till Höga Kusten området.
Ankomst i skymningen och efter stängning var planen att ”lyxcampa” på en tältplats med el.
Vi hittade en superfin plats med eget campingbord nästan direkt, tyvärr utan inkopplad el så det blev till att bära tältet tvärs över campingen till en ny plats – lite närmare servicehuset och några steg från restaurangen.
En varmrökt laxröra med tunnbrödchips och en Höga Kusten blev kvällsvickningen på restaurang Vardagsrummet och mätta kunde vi krypa ner i sovsäckarna.

Mys i tältet
Lampan lyser upp kvällen i tältet

Lördag – vandringsdag

Early bird för mig som vanligt! Natten var god i dunsäcken med en utetemperatur på ca 8° under natten. Elle sov gott i sin säck så jag smög upp och gick ut en sväng. En flock Kanadagäss kom in för landning på Gällstasjön med högljudda rop och en nordvästan i kombination med att solen inte riktigt nått upp över Skuleberget/Litoberget gjorde det till en riktigt kall morgon.

Jag gick en sväng i Friluftsbyn och stötte där ihop med en lika morgonpigg och som det visade sig – en fotointresserad kille. Det blev allmänt kamera snack ett tag och han berättade då att det varit ett fantastiskt norrsken under senkvällen/natten. Han visade lite bilder han tagit och det var bara att hålla med, det var riktigt mäktigt. Kan nog konstatera att bilderna är fina men att jag nog är för lat för att hänga uppe i jakten på de vackra färgerna. Gänget på innergården var volontärer för Min stora dag och dom anordnade ett vildmarksläger under helgen i Skuleskogarna. För er som inte vet så uppfyller Min stora dag önskningar och skapar upplevelser för barn med allvarliga sjukdomar och diagnoser.

Mot Skuleskogen

Vy mot Näskefjärden och Köpmanholmen från Slåttdalsberget
Vy mot Näskefjärden och Köpmanholmen från Slåttdalsberget

Frukost och fika och laddning för avfärd! Morgonen till ära inser vi att vi glömt att packa ner gasolköket vilket gjorde att dagens lunchplaner fick ändras lite. Det blev en kastrull och ett soppkok i serviceköket innan avfärd men macka med soppa räcker länge! Turen vi skall gå är ca 12 kilometer och tempen börjar stiga med dagens timmar så vätska var väl det allra viktigaste.

Vi tar oss med bil mot Entré syd och pratar om artikeln i Expressen från tidigare i sommar där boende i byn Käl upplevt stora problem med trafiken till och från nationalparken. Tydligen passerar över 40.000 fordon byn under en sommar och det har blivit extra mycket under pandemitider. Det är en fin tur efter havsbandet och efter vägen i Veåsand är det ett antal paddlare som precis satt i och börjat paddla ut i det relativt lugna havet. Här finns även en fin camping med ställplats för husbilar och som bjuder på en fantastisk vy. Bra tips som kan och har vägarna förbi.

Entré syd

Trots att vi är skapligt tidiga så är det rätt gott om bilar på parkeringen. Vi snurrar runt lite, hittar snart en ledig plats och kan påbörja vår tur över Slåttdalsberget, via Slåttdalsskrevan, Tärnättvattnet, Tärnättholmarna, Näskebodarna, Kälaviken och tillbaka (se karta i slutet av texten).

Ett litet vattenfall brusar
Ett litet vattenfall har vaknat till liv på vägen från Entre syd till Slåttdalsberget.

Vi går medsols och börjar vandringen på spängen genom skogen och till en början är leden ruskigt lätt att gå.
Det blir några stopp för lite snabba bilder på vandringen, vattenfall är ju alltid trevliga att stanna till vid, lite extra rogivande. Efter ca en knapp kilometer möts vi dock av en rejäl pulshöjare där spänget är slut och det blir en klättring uppåt över stenar och rötter. Vi når upp till några områden av klapper och skogen börjar glesna lite.
Klapperfältet vi nått fram till ligger på 150 meters höjd över havet! Stenarna vi har framför oss har alltså fått sin rundade form när de legat i strandkanten och slipats – för 8000 år sedan! Rätt häftigt, och tittar man uppåt kanten kan man fakstiskt förnimma en strandlinje framför träden.

Klapperfält 150 över nuvaranade havsnivå
Klapperfält på 150 meters höjd som för 8000 år sedan var strandlinje strax söder om Köpmanholmen.
Stenarna är täckta av gul kartlav.

Toppen!

Efter klapperfältet viker leden mot toppen av till höger. Man kan fortsätta rakt fram mot skrevan men vi vill verligen se den magiska utsikten över Ulvöarna och havet. Vi följer den blåprickade leden uppåt genom klippskrevor och glest bevuxna hällar. Jag går och funderar på landskapet och känslan och kommer fram till att så här ser det ut i Klippiga bergen – utan att jag varit där – men så blev det. Vi gör några stopp på vägen och kollar in alla små landskap i landskapet. Det finns gott om små pölar, mossor, ljung, stenformationer och en hel del fjärilar.
Missade tyvärr en fin Amiralfjäril men det fanns flera Sorgmantlar, Nässelfjäril och Påfågelöga som vaknat till liv i den plötsliga värmen.

En Sorgmantel som solar sig
En Sorgmantel vilar sig i solen på Slåttdalsberget. Ett fint exemplar som ännu inte hunnit bli allt för sliten.

Efter en dryg timme är vi så upp på toppen och kan blicka ut över Näskefjärden, Ulvöarna, Trysunda och Bottenhavet. Härifrån ser man även ut över det enorma klapperstensfält som ligger vid bergsfoten. Det blir matpaus, lite vila och några fler bilder på toppen – det är sagolikt vackert.
Soppan smakar fint och vi blicker ner mot Tärnättvattnet som är vårt nästa stopp. På tal om Ulvöarna så slog det mig att där var Fors Scoutkår 1977 på ett stort läger. Vår patrull var grymma och bland annat vann vi burkjakten, mycket tack vare Kaj Blomqvist som med sin storlek skrämde undan små pyttescouter från andra patruller.
Jag har även för mig att vi vann pris för vår lägerplats. Mitt största problem då var att jag skulle ta mig från Ulvön till Junsele mitt i lägerlivet för att delta i Junselelägret som cyklist.

Vy från Slåttdalsberget
Elle blickar ut över Mjältön och Ulvöarna.

OK! Vackert är det på toppen som ni kanske kan förnimma av bilderna men har man klättrat upp måste man komma ner. Vi gick tillbaka till blåprickeleden och följer den åt nordväst bort mot Slåttdalsskrevan som vi kan ana konturerna av några hundra meter längre bort. Vi tappade prickarna några gånger men var strax på leden igen för att se den försvinna nedåt, brant nedåt! Hade läst att skrevan skulle vara 40 meter djup och hann fundera på om det skulle bli ännu brantare längre ner. Efter några rumphas och sick-sack klättring viker leden av norrut och strax är vi i korsningen där vi möter leden som går nedanför berget. Efter en liten uppförsbacke så ser vi plötsligt ut över den mäktiga Slåttdalsskrevan som skildrats på så många bilder och även på film. Här spelades visst någon scen från Ronja Rövardotter in och det är lätt att förstå att Slåttdalsskrevan passar in i den filmen. Jag läste dock att det var någon scen där rövarna red men hur hästarna skulle fixa det förblir en gåta!
Vi imponeras av upplevelsen att vandra i den 40 meter djupa, 7 meter breda och 200 m långa ravinen omgärdad av Nordingrågranit på vår vidare vandring mot Tärnättvattnet.

Trollsk stämning i Slåttdalsskrevan
På väg genom den 40 meter djupa, 7 meter breda och 200 meter långa Slåttdalsskrevan.

Badstopp

Det har nu gått några timmar sedan start och vi har nått ner till Tärnättvattnet strax norr om Slåttdalsberget.
Här finns en stuga, dass och en massa ved för den som vill göra upp en eld och njuta. Elle flaggar för bad och jag förbereder lite kaffe och kex på en solvarm klippa vid sjökanten. Badaren lyckas ta sig ner i vattnet trots den hala botten och väl i tycks njuta av doppet.
På en klippa en bit längre bort sitter en tjej och tycks utföra någon form av meditativ verksamhet och det ser väldigt rogivande ut. Det känns som att detta är vändpunkten får många som sedan tar samma väg tillbaka till Entre syd. Nu bär det av ner mot havet och Tärnättholmarna men man kan även ta leden till höger och komma ner strax söder om Näskebodarna.

Stup?

Varning för stup
Välmotiverad varningsskylt! Det var riktigt brant några meter senare.

Vi når ut på en platå med fortsatt vacker utsikt innan leden viker lite inåt och vi möts av en skylt som vill varna för branta kanter eller stup. Här stöter vi på våra tältgrannar som är på väg i motsatt riktning och får veta att det bär utför rätt rejält. Återigen blir det rumphasning på vissa ställen samt härlig benträning innan vi når ner i skogen och det börjar plana ut. Nedanför berget möts vi av en urskog som är så tyst så tyst. Det är en ren fröjd att gå när vi kommit ner på leden och tempot kan ökas på rejält. Vi viker ner mot Tärnättholmarna och börjar förnimma doften av hav och vi har nu droppat 270 höjdmeter från Slåttdalsberget.

Havsbad och slutspurten

Efter nedstigningen så var det åter dags för badproffset att testa havsvattnet – enligt utsago varmare i havet än i Tärnättvattnet. Jag satte mig på den slipade klippan vid havskanten och agerade badvakt samtidigt som jag spanade lite i skyn för att se om det fanns någon större rovvfågel inom fotoavstånd.
Badaren torkade och snart var vi på fötter igen på de sista fyra kilometrarna tillbaka till entré syd.

Elle tar ett dopp i havet
Ett dopp i havet var uppfriskande inför slutspurten.

Den sista biten är rejält lättvandrad och vi följer havet hela vägen ner till Kälaviken. Doften är en blandning av varm skog och salt hav och vi tar de sista fyra kilometrarna på ca 45 minuter. På vägen passerar vi Näskebodarna och en raststuga som ligger helt fantastiskt vid en liten badvik med sandstrand. Oklart om man kan hyra även den men det kan vara ett tips för framtida utflykter.
Kälaviken visar sig vara en gigantisk sandstrand/sandvik och här kan jag tänka mig att det samlas badsugna varma sommardagar. Ner till Kälaviken är det även handikappanpassad väg och en RWC med mulltoa.
På tal om toaletter så finns det en hel del dass efter vägen så man slipper sitta i lingonriset.

Ett sista ryck och vi är tillbaka vid Entré syd. Totalt ca 12 kilometer och vi var ute i ganska prick 5 timmar inklusive raster och badstopp.

Kälavikens fina sandstrand
Elle klurar på ytterligare ett bad i Kälaviken men en kall skumpa lockade mer.

Summering

En snabb summering och vi kan konstatera att det är en makalöst vacker tur. Naturen och utsikten från Slåttdalsberget är obetalbar, den mäktiga känslan av turen genom skrevan, blandningen av skog och hav både för ögat och näsan, havets oändlighet och ja – jag skulle kunna ta turen en gång till.
Konstaterar också att man måste vara i hyffsat skick för turen, bitvis är det rätt krävande – både uppför och utför. Det tar på knäna och jag är glad att jag valde ett par stadiga kängor (låga).
Är det heta dagar – tag med gott om vatten då det inte finns så många ställen att fylla flaskan på. Vi fyllde i Tärnättvattnet och drack. Lite lätt humusfärgat men inget vi blev dåliga av. Stanna och njut, det finns otaliga vackra platser efter leden.
Lederna är väl markerade och man kan välja rutt efter vad man vill se och branthet. Har vi t.ex. gått höger vid Tärnättvattnet har vi troligen sluppit den superbranta starten på nedfärden från platån.
Gå upp på toppen av Slåttdalsberget, det är värt varenda svettdroppe. Antar att ta det lugnt om det regnar och är dåligt väder är ett bra tips! Stenar, rötter och hällar verka kunna bli rätt hala vid nederbörd.

Sista kvällen och hemresa

Friluftsbyn
Friluftsbyn bjuder på många sköna häng.

Väl hemma vid campen igen smakade en kall öl helt fantastiskt. Som bonus blev det lite bubbel, goda ostar och kex, efter det var bara helt topp. Efter en dusch (kostar en tio-krona och räcker ca 4-5 minuter) och lite torra rena kläder satte vi oss till bords i ”Vardagsrummet” på Friluftsbyn och njöt av en burgare, öl och kvällens trubadurer. En mycket trevlig avslutning på en fantastisk helg. Trötta, mätta och nöjda föll vi ner i sovsäckarna, glada över att vi äntligen tagit oss hit.

Höga Kusten bron

Höga Kusten bron
Höga Kusten Bron – 1867 meter lång. Segelfri höjd 40 meter. Höjd 180 meter

Söndag och hemresedagen gick tillbaka samma väg som vi kom – mot Höga Kusten Bron.
Glömde förresten ett stopp i Ullånger på Tunnbrödsfabrikens försäljning.
Ett nätt låda vetetunnbröd på 2,3 kilo fick följa med oss på hemresan. Knaprigt och gott och vi klarar oss någon månad.
Bron ja! 180 meter hög och tog nästan fyra år att bygga. Tänk att jobba uppe på pylonerna – vilken jäkla rysare.
Det var målningsjobb på bron nu och jag tänker på de som målar Golden Gate bron. Där är det bara att börja om när det nått andra sidan! Ett rykte kanske men om det är sant måste den bron bli rätt mycket tyngre varje år.

Efter ännu en utflykt kan jag fortsatt konstatera att vi har många vackra platser i Sverige!

Bilder med Olympus M1X, 40-150/2,8 och 8-25/4,0

”Skuleskogens Nationalpark är en av Sveriges vackraste Nationalparker och Slåttdalsskrevan är en höjdpunkt du inte får missa.”

Aftonbladet


Karta över turen »
Boende och mat i Friluftsbyn »
Skuleskogens nationalpark »


Några bilder från turen!

Lämna ett svar