Höstfjäll är lika med en gemensam fjällutflykt med våra grannar Susanne och Nils. Vi har testat Årefjällen, Renfjället, Härjedalsfjällen och nu blev det Bydalsfjällen med bas i Höglekardalen vid Dromliften.
Ursprungliga planen var att gå en tur förbi Dromskåran och sedan bestiga Dromtoppen men när vi vaknade på lördag morgon var det bokstavligen locket på och ett lätt duggregn. Hovdehögen mitt över var helt täckt av dimma och dis och det syntes ingen ljusning. Vi satte oss då med broschyren med vandringstips och hittade en tur till Storfallet som enligt broschyren skulle ta ca 4 timmar att gå. Storfallet ligger i Storån några kilometer väster som Höglekardalen och hela turen skulle bli knappt 10 km.
Mot skogen!
Efter en stadig grötfrukost packade vi på oss regnställ och ryggsäckar med mat och lite extrakläder och gav oss av. Det var lätt vandring till en början, ja i princip hela vägen ner till bron över Storån. Nu var vi inte helt överens om vilken väg vi skulle ta men på kartan såg det ut som att det fanns ytterligare ett alternativ till den som nämndes i broschyren. Troligen en vinterled/skoterled som var bred och fin och som utgick från parkeringen längst upp i Höglekardalen.
Det fortsatte att dugga och vi stötte på några vandrare till som skull ge sig upp på toppen av Drommen i dimma och dis men det var ingen större rusch på vårt spår mot Storfallet.
Efter ca 15 minuter kom vi ner mot vad vi trodde var Storån men det var ett biflöde – utan bro.
Ett snabbt övervägande och konstaterande att här var det dumt att passera. Efter en konsultation med kartan följde vi ån nedströms mot vår ursprungliga rutt och bron.
Storån – bävrarnas land?
Efter en lättsam start på vandringen passeade vi Storån via en hängbro över till andra sidan. Området beskrivs som bäverland i broschyren så det tändes en förhoppning att få syn på den energiske gnagaren trots att det var tidig förmiddag. Det fanns dock inga spår av vare sig aktiviteter eller djur där vi gick men istället fick vi börja koncentrera oss på vart vi satte ner fötterna. Stigen övergick från att vara bred och slät till att påminna oss om Kunsleden där man i stor utsträckning vandrade omkring i ett stenlandskap.
Efter en flack start började det gå uppför och pulsen höjdes rejält. På vissa ställen var det rejält blött och det märktes att det regnat ordentligt de senaste dagarna. Innan sista klättringen upp mot stigkorset mot fallet var det formligen en bäck av leden.
Mot fallet
Väl över toppen så bär det lite utför och vi når stigkorset där en skylt deklarerar att det är 200 meter kvar till fallet. När vi närmar oss sprider sig doften av öppen eld och på krönet så finns ett vindskydd och några bänkar där man kan sitta och fika/äta. Ett par herrar håller på att underhålla vindskyddet med lite ny färg och ett äldre par med hund packar ihop sina lunchrester och är troligen på väg tillbaka.
Vi fortsätter nedåt och når den trappa som ska ta oss ner till fallet. Det lutar brant ner och halvvägs finns en avsats så man kan mötas. Är man otränad som jag så är det rätt skönt att stanna till och få ner pulsen en aning där.
Själva trappan känns lite sådär och man undrar om stegen ska hålla när en 95 kilosmänniska med stela knän stampar sig nerför. Bitvis känns stegen lite tveksamma och ser lite anfrätta ut men det kanske är regnet och fukten som ger stegen det där lite ruttna intrycket. 135 steg senare är vi nere på planare mark och kan ana fallet mellan träden.
Storfallet
Det är ett fint litet vattenfall som brusar och idag troligen med lite extra mycket flöde efter regnet. Storfallet verkar vara ett populärt utflyktsmål då det ligger inom räckhåll utan någon längre vandring. Fler besökare kommer ner efterås och tar bilder och selfies vid fallet. Jag hann nog med ett 50-tal bilder jag med innan det var dags för lunch.
Testade återigen den inbyggda ND-funktionen i kameran och konstaterar att det går finfint att ta bilder med strömmande vatten utan stativ. Bilden och ovan är utan stativ med 1/4 sekunds slutartid. Fina grejer Olympus.
Spritköken plockas fram och det blir färsk pasta med ostsås och ädelost. Maten smaka ljuvligt efter några timmars promenad och vi har slagit läger vid ett bord några meter in i skogen från fallet.
Kaffet hade vi glömt men en chokladkaka gick runt och gav den sista energikicken innan det var dags att vända åter mot Höglekardalen.
Vi valde en alternativ väg på vägen tillbaka och det verkar ha varit huvudstråket till fallet. Tror att vi mötte minst 30 personer på leden (som bitvis gick genom en tjärn på grund av regnmängderna) som var på väg till fallet den dagen. Vi hade ju startat tidigare och siktade på att vara hemma till hockeylördag.
Det var betydligt enklare att gå den ”övre” vägen från Hovde mot fallet. Lite småkuperat utan att för den delen vara så jättebrant. Man slapp bäckleden och stenpartierna som var hala denna regniga lördag.
När vi nådde nybyggena vid Hovde hamnade vi lite vilse igen innan vi hittat oss ut på stora vägen ner mt bron vid Hovde. Men nu var det bara att rulla på trots lite ömmande knän.
Det blev en pulshöjare innan vi var hemma i lägenheten men väl där var det gott att få på torra kläder, ta en Troll-öl från Jämtlands Bryggerier (supergod tycker jag) och en liten singelmalt till matchen mellan Brynäs och Rögle som prcis startat.
Sammfattning
En fin tur som är relativt lätt att gå. Fallet (jag gillar vattenfall) bjöd på ett fantastiskt skådespel och turen passar perfekt en dimmig och disig dag, säkert även i sol. Är man i fjällen kanske man vill ha de öppna vidderna men detta blev en perfekt reservplan. Leden dit är bitvis rätt stenig om man går vägen över Storån så stavar kan rekommenderas för att hålla balansen. Leden är dåligt utmärkt genom Höglekardalens semesterby men gå längst ner och bort i området så hittar ni en liten väg bakom husen. För oss tog turen ca 4,5 timme (15000 steg) inklusive lunchpaus vid fallet.
Storfallet är väl värt ett besök!
Bilder
