Monokroma skidskyttar

På 70-talet när jag mitt intresse för fotografering blomstrade så hamnade jag ganska snart i insikten att film och framkallning var rätt dyrt. Det blev då bygge av mörkrum hemma i villan i Bispfors, svart/vit Tri-X på storrulle och spolar så man kunde framkalla själv. Tri X hade ett ASA-tal (ISO) på 400 och var en bra allroundfilm. Då styrde man alltså känsligheten genom den film man stoppade in i kameran.

Idag är det lite enklare då man slipper balta på med framkallningsvätskor och redan innan vet hur exponeringarna ser ut genom att titta i kameran. Efter några minuter i framkallningstanken, sköljning, fixering, sköljning och torkning började nutidens ”photoshop-arbete”. Först hitta belysningstid genom att exponera ett delvis maskerat fotopapper och sedan belysa några sekunder, flytta, belysa några sekunder, flytta osv. tills dess att man hade fyllt hela kortet. Framkalla och sedan räkna. Fjärde rutan kanske såg bra ut och med 2 sekunder på varje ruta var det bara att ställa tiduret på 8 sekunder. Till det kom pjattar och hålkort för att justera områden som var över- eller underexponerade (se bild). Ett gott hantverk innan man var klar med en bild med andra ord. Fördelen var oftast att man hade betydligt färre bilder att bearbeta :).

Negativpärmen i källaren är rätt full och jag har många gånger tänkt digitalisera allt men det får fortsätta att bli ett projekt för framtiden.

Fick ett infall att göra en svart/vit serie bilder på våra grymma skidskyttar – mest bara för att och för att göra något annorlunda och ha lite tidsfördriv på tågresan mot Småland. Så här kommer lite gott och blandat från Östersunds skidstadion en dag i november.