Efter att ha gjort några kortare turer hemma i Jämtland/Härjedalen började planerna smidas på en lite längre vandring och blickarna vändes mot norr och Kungsleden. Den kändes lite som Vasaloppet i långloppssammanhang och en led som man bara måste prova på en gång i sitt liv.
2021 började vi läsa på om de olika etapperna och jag blev nog drivande i att det slutade med att vi skulle gå sträckan Saltoloukta-Kvikkjokk. Huvudanledningen för min del var att just den delen passerade Skierffe som jag haft på min besökslista länge nog. Bilder på sociala media hade förtrollat mig och jag kunde knappast ana att knappnålen på kartan skulle återfinnas i Sverige när jag öppnade Google Maps för att se vart det låg.
Planering
Redan tidigt bestämdes att vi inte skulle tälta utan bo på STF´s anläggningar under vandringen. Första och sista är fjällstationer med det mesta du kan önska dig i bekvämlighetsväg, även öl och chips! Genom stugor slipper man tält vilket är några kilo mindre att dra på. Elle köpte en bok som heter Fjällmat och började spåna ihop en meny och den mesta av utrustningen uppgraderades redan förra året då mina knallhårda Meindl fick ge plats för ett par supersköna Crispikängor. Min nästan 35 år gamla Haglöfsryggsäck ersattes med en Osprey och vips så blev vandringen redan där mycket behagligare. Resan skulle sedan gå med bil till Jokkmokk och därifrån buss via Gällivare ner till Kebnats och sedan båten över till Saltoloukta. På vägen hem buss från Kvikkjokk och tillbaka till bilen i Jokkmokk. Det finns säkert en massa andra lösningar men denna fungerade finfint för oss.
Mot Jokkmokk
Med ryggsäckarna i bilen styrde vi norrut via E45 mot Jokkmokk. Avfärd klockan 9 och jag hade någonstans fått för mig att det skulle ta ca 6 timmar att köra. Ett givet stopp på vägen är Konditoriet i Dorotea för en räkmacka. Tomas passade på att bunkra lite i en närliggande butik och solen bjöd en sittning utomhus. Vägarna norrut måste jag säga håller riktigt hög standard med undantag av några vägarbeten. Jämn fin asfalt, slingrande vägar, lite vilt och lite trafik gjorde att vi betade av milen rätt skapligt ändå. Ett regnoväder efter Arvidsjaur satte dock ner farten ordenligt och det var ett galet regnande med inslag av hagel – tur man åkte bil och inte motorcykel!
När vi närmade oss Jokkmokk sprack dock himlen upp och bjöd på både solsken och värme.
På plats i Jokkmokk hade sötsuget tagit över så det blev ett stopp för läsk och godis på macken innan vi började leta middagsrestaurang. Vi hamnade på Resaturang Opera vid Storgatan (rekommenderas) och det visade sig vara ett bra val. En vedungsbakad pizza och en kall Cola för chauffören – övriga öl.
Mätta och belåtna var det så dags att hitta campen för natten – Skabram Camping tre kilometer utanför Jokkmokk, en lite mysig camping med stugor och tältplatser. Bussen i morgon går 06.15 så det blev ett sista fix med packningen, vad kan man undvara? Sedan nattning. Vi skulle ta bilen in till byn och hade blivit rekommenderade att parkera efter Åsgatan inte långt från Resecentrum.
Mot Kungsleden
Från Jokkmokk åkte vi lokaltrafiken upp till Gällivare, en sträcka på ca 10 mil. Vi var tämligen ensamma på den första bussen. Få morgonpigga i Jokkmokk eller så kanske de åker egen bil. På vägen passerade vi Harsprånget där min faster Valborg bodde när jag var liten. Vallborg och hennes Bertil flyttade runt på olika kraftverksbyggen i regionen och hade kommit dit från Stora Sjöfallet där vi var mycket på somrarna förr. I Stora Sjöfallet fiskade vi och plockade bär och som jag minns var fisket grymt bra innan regleringen. Inte sällan satt det fisk på två av flugkastets tre flugor.
Väl i Gällivare blev det en väntan på en och en halv timme innan vi skulle ta en annan buss tillbaka samma väg men svänga av mot Stora Sjöfallet och Kebnats. Bussen väntade in tåget söderifrån och tvärtemot den första bussen blev denna så full att man fick sätta in en extrabuss. Resan till Kebnats är ca 12 mil och en skåning till busschaufför manövrerade oss säkert västerut. På vägen var det postavlämning och hämtning enligt ett fiffigt system där man hängde en postväska på en typ av signalpinne vid vägen.
Kebnats ligger vid kanten av sjön Langas någon mil innan Vietas/Stora Sjöfallet. Vid ankomst har det börjat regna och är tämligen grått. Som tur är så är det en större båt som transporterar vandrare mellan Kebnats och fjällstationen i Saltoluokta så vi kunde krypa in med vår packning. 250 kronor kostar resan över och här kan man betala med kort eller swish då det finns täckning i området.
Dimman och regnet bäddar in landskapet trollskt och cirka 10 minuter senare har vi skeppats över till bryggan på västsidan Langas. Det är en kort promenad upp till stationen och vi rekar vart vi ska ta vägen.
Eftersom vi kommer ganska tidigt på dagen och har planerat en övernattning innan vi går så blir det en fantastisk sopplunch med gott bröd innan vi letar på oss regnkläder och gör oss klar för vandring.
Det duggar lätt när vi rundar knuten på fjällstationen och beger oss upp efter Kungsleden. Vi följer en markering mot Utkiksberget som ligger strax väster om oss. Det är lummigt, frodigt och blött efter dagens regnande och vi går någon kilometer upp på berget innan vi vänder ner mot de rullstensåsar som ramar in Saltoloukta till väster. Spåren av istiden är påtagliga i området och finvädersdagar är det nog en ren njutning att sitta på höjden och kika ut över Langas.
Middagen på kvällen bestod av en en fantastiskt tillagad sik som fångats i sjön och till den kunde man givetvis dricka vin men jag valde ”lokalproducerat” öl från ett bryggeri som heter Tjers. Provade dels deras egen Saltoluokta samt deras Lyngen. Båda jättegoda med härliga smaker och Lyngen passade perfekt till fisken.
Glömde att säga att jag vägde in säcken på 16 kilo när vi kom till Saltoloukta. Klart för mycket men mer om det senare.
Sitojaure nästa!
En skön natts sömn även om morgonen började med hosta och en irriterad hals. Halvhängig så börjar tankarna gnaga hur det ska gå med över 20 km vandring idag. Regnet har slutat och solen skiner över sjön på morgonen. Går en liten morgontur med kameran innan de andra vaknat och det verkar bli en fantastisk dag.
Tillbaka till frukost och marschfärdiga – idag börjar det på riktigt.
Vi spänner på oss säckarna och passerar portalen som förkunnar att vi nu är på väg söderut på Kungsleden.
Det börjar svagt uppför i skogen men efter några kilometer börjar vi nå kalfjället och möts av en vidunderlig vy över Langas och fjällen runt omkring. Vi hade bestämt oss för att gå 50-10 och första pausen blev lämpligt på sluttningen ner mot Saltoluokta.
Lite jägarsnus (nötter, choklad och kokos) samt några klunkar vatten tillsammans med utsikten gjorde nästa etapp lättare. Det planade ut samtidigt som det började mulna på från väster. Efter 6-7 kilometer tilltog blåsten och en envis dagg i luften gjorde det mindre trevligt att gå i – i motvind. Det var bara att borra ner skallen och trampa.
Knappt halvvägs stannade vi för lunch i en vindskyddad svacka vid en bäck och tog en snabblunch. Färden fortsatte sedan mot vindskyddet Avtsusjvágge där vi hoppade in för lite kaffe och te. Skönt att komma undan vinden lite men det är fortfarande dryga milen kvar att gå.
Vi går i ett område som påminner mycket om terrängen vid Pyramiderna vid Stor-Gröngumpen i Jämtland och lämningarna efter inlandsisen syns tydligt. På håll ser vi en ensam ren och efter några kilometer kommer vi ihop med en ripa som försöker locka bort oss från sina ungar. En inte helt lyckat taktik då ungarna knappt är flygfärdiga och springer framför oss på stigen.
Efter drygt 7 timmars vandring kommer vi fram så vi ser ner mot Sitojaure och en skylt förkunnar att det är 3 kilometer kvar till stugorna vid Sitojaure. Vid det här laget börjar jag bli ganska less på den steniga leden och vätan som piskar oss i ansikten. Sista kilometern går på ren tjur och glaset saft som stugvärden bjöd på smakade himelskt när vi till slut kom fram. Leden skulle vara 19 kilometer med de som hade GPS-klockor hade fått till 22 och drygt det. Skönt i alla fall att få vara framme, ta på lite torra kläder och få lite stärkande mat. Stugans servicerum var varmt och gott och vi samspråkade lite med andra vandrare som vi träffat tidigare på Saltoluokta.
Sängen kändes fantastisk och jag slocknade ganska snabbt den här kvällen.
Dagen börjar med en båtfärd
Torsdagmorgon och dimman ligger tät över Sitojaure. Ovanför oss anar man lite blåa fläckar och det verkar bi en fin dag enligt prognosen. Mobiltäckningen är rätt kass men långtidsprognosen lovade att det skulle bli en av de bättre dagarna. Frukost och sedan en kort promenad bort till familjen som sköter båttransporten mellan Sitojaure och Svijnne. Här gäller kontanter och det kostar 350 kr/person att åka över.
På andra sidan vid Svijnne gäller det att fylla flaskorna för det finns inget vatten att ladda på fjället mot Aktse. Även idag börjar vandringen med lätt terräng i skogen mot kalfjället. Det är lite sankt bitvis och de som ska fixa nya spängen har en del att göra. På sina ställen känns det som om man vandrar i en brädgård och det är lite trickigt att sätta fötterna på rätt ställe.
Foto: Per Danielsson
Efter ca tre kilometer vänder det brant uppåt och sista biten upp på kalfjället är en riktig tuffing för en lungsjuk.
Väl uppe möts vi återigen av en fantastisk vy ner mot Sitojaure och här blir det en längre vila och en powernap. Dagens etapp är bara 9 km så vi kan gott kosta på oss en skön stund i solen.
Innan vi startade vår tur fanns det en tanke på att lämna ryggsäckarna efter leden och gå utan packning till Skierffe medan vi redan hade höjd men jag kände tidigt att det inte kommer att fungera för mig. Tror att de andra var lite trötta också, det skulle trots allt innebära att dagsetappen skulle bli över 20 km igen. Så vi valde att gå vidare ner till Aktse och kom fram vid 13-tiden och kunde njuta av den gassande solen vid Aktses fjällstugor.
Här fanns det till skillnad mot Sitojaure en butik där man kunde köpa en kallkällskall öl eller Cola. Här finns godis, mat, konserver och allehanda förnödenheter. Ett perfekt stopp på vägen och rasande vackert.
Hittade det godaste vattnet som bara forsade utr en slang och en bastu med dusch och tvagningsmöjligheter.
Det var skönt att efter en god lunch göra en stor rengöring och man kände sig extra fräsch när det var dags för sängen på kvällen.
Ändrade planer!
Under dagen mot Aktse hade en plan börjat snurra i min skalle. Att vara så nära Skierffe utan att gå upp kändes väldigt främmande så jag föreslog en natt till på Aktse och en topptur på fredagen. Karin och Tomas ville gå vidare men jag och Elle gjorde slag i saken. En topptur och helikopter mellan Aktse och Kvikkjokk på lördagen. Kruxet är bara att i Aktse finns det ingen mobiltäckning alls så flinka Elle snärtade helt sonika iväg ovan trädgränsen för att boka helikokpterskjuts.
Fiskflyg skulle hämta oss på lördag vid 12-tiden vilket gjorde att vi kunde ladda helt för toppturen som totalt (enligt skyltarna) skall vara 16 km tur och retur.
Till topps!
Tidig frukost och vi vinkade av Karin och Tomas som skulle ta första båten från Aktse för ytterligare drygt 20 kilometer till Pårtestugan. Vi packade en dagsäck och det är en fiffig grej med min säck från Opsrey där locket kan tas av och förvandlas till en smidig dagssäck. Gasolkök, lite mat, vatten, vindjackor och godis i säcken som Elle bar och jag behövde bara gå med kameran. Nu skulle jag äntligen få komma till Skierffe.
Vi gav oss av strax efter nio på morgonen i strålande sol, tillbaka upp för stendiket som är Kungsleden ner till Aktse. Första halvtimmen är brant uppför men väl vid trädgränsen vrider vi västerut och går på kammen mot klippan. Efter någon kilometer når vi Akstestenen och redan där möts man av en vidunderlig utsikt mot Rapadalen.
Vi gör oss ingen större brådska och möter många vandrare som kommer från Sarekhållet. Det är några bergskammar som ska korsas så det blir en del klättring även idag men utan packning går det nästan hur bra som helst. På det steniga partiet ner mot foten av klippan tappar vi leden lite men det gör inte så mycket. Att tänka på ävenhär dock är att det inte finns någonstans att fylla flaskorna innan man kommer till foten av klippan.
Vi stannar och tankar innan den sista stigningen upp. 3 timmar och 45 minuter står vi så äntligen på toppen och det bara snurrar till i skallen.
Det går inte riktigt att beskriva känslan men den är hissnande. 700 meter rakt ner mot Rapadalen och det är egentligen helt otroligt fantastsikt. Detta måste vara en av de vackraste platserna i Sverige. Vi tar tagit ca 600 höjdmeter på 8 kilometer och kan bara njuta. Jag kan bocka en plats på min places to go lista och vi stannar en stund, tar in skönheten och tar en massa bilder.
Efter en knapp timme vänder vi neråt mot lite lä och lite lunch. Vi stannar återigen vid den bäck som rinner ner vid foten av berget och softar i solen. Några vandrare från Finland är på väg upp och en sportklädd kille har nog tagit turen med hjälp av löpsteg upp och ner. Såg lätt ut i alla fall. Vägen ner är ännu enklare och denna gång hittade vi leden över stenfältet efter klippfoten. Tre renar springer över fjället framför oss och med dessa har vi totalt sett sex renar under vår resa. Hemma i Aktse (efter knappt åtta timmar tur och retur) kostar vi på oss en kall öl i solen och bara njuter. Gud vilken häftig upplevelse och vad glad jag är att jag fick push och hjälp att ta mig dit.
På vägen ner innan trädgränsen passar vi på att ringa och uppdatera oss om nyhetsläget innan vi kliver ner i radioskuggan igen.
Smidig hemfärd
Lördagmorgon i Aktse och solen skiner idag igen. Vi äter frukost och packar för resan ner till Kvikkjokk. Helikoptern kommer inte förrän klockan 12 så tar en promenad ner till sjön Lájtávrre cirka en kilometer från stugan. Sjön ligger nästan spegelblank när Tomas från STF kommer med båten för att hämta vandrare som skall över till andra sidan och fortsätta sin vandring. Från bryggan tornar Tjahkelij upp sig och i fonden ser vi upp mot Rapadalen.
Vi hänger kvar en stund och går sedan tillbaka till ryggsäckarna som lagts vid Naturskyddsföreningens stuga nere på ängen nedanför Aktse fjällstugor.
Där pågår årets slått med fyra personer som kämpar med till synes oändliga ytor. En slåtterbalk brummar och slår gräset medan några räfsar ihop gräset och fraktar bort. Ellinor hugger en räfsa och hjälper till. Det är ett par från södra Sverige som rest upp till denna slåttervecka tillsammans med två äldre damer från Häslingland.
Siv och Margareta från Hälsingland hade tagit bilen till Sitoälvsbron och sedan gått milen till sjön och bryggan. Då de inte fick tag på någon båt fick de gå de sista 6 kilometrarna också fram till stugan sent på kvällen. En strong insats av damerna som är i 80-års åldern. Damerna är botaniker och vi börjar prata orkidéer och jag berättar om våra tillgångar i Jämtland med vårt rika utbud av blommor i Östersundsområdet. Telefonnummer byts och nästa år vill de komma upp och träffa våra Nornor.
Strax efter 12 hörs rototbladen som vispar genom luften och vår skjuts från Fiskflyg landar precis bakom ett av uthusen i Aktse. Tillsammans med oss ska en tysk herre åka och han berättar att han vandrat i området sedan lång tid tillbaka. Mannen är i 80-årsåldern och att det är 15:e gången som han är på plats. Han berättar bland annat om översvämmningen 1993 när det höll på att gå riktigt illa då de var strandsatta vid Nammasj och vattnet bara steg. Till slut hade de bara några kvadratmeter torr mark när båten till sist anlände och kunde undsätta dom.
Han berättade att detta var hans farväl-besök till ett område som han kommit att älska genom åren och det var lite ledsamt att höra honom berätta det. Han frågade om han fick sitta fram i helikoptern på hemredan och givetvis skulle han få göra det.
Vi packar in oss i Fiskflygs Bell 206 Jet Ranger och lyfter strax mot Kvikkjokk. Man hade önskat att det skulle bli en sväng upp mot Rapadalen men det verkar vara ett tajt schema för piloten. Vyn från luften var fantastisk och det som annars skulle ta två dagar att gå avverkades på knappt 20 minuter.
Kvikkjokk
Vi landar på Fiskflygs station några kilometer från fjällstationen i Kvikkjokk och förutom våra egna ryggsäckar kånkar vi en plastpåse innehållande saker som Karin och Tomas lämnat för att gå lättare de sista dagarna. En oformlig och otymplig pjäs på cirka 10 kilo. Sherpan Ellen greppar påsen och vi påbörjar turen mot stationen, fördelen är att vi går efter asfalterad väg så det är relativt lättvandrat trots allt.
Gott att komma fram och vi hade inte suttit länge förrän Karin och Tomas vandrade in genom portalen till Kvikkjokks fjällstation. Det blev någon öl och kall Cola i solen innan rundtur i området och incheckning. Nedanför stationen brusar en fors friskt och bakom huset står en liten koja/kåta som hämtad ur en sagobok. Rummen är fina, sängarna sköna och för första gången på nästan en vecka kan man ställa sig i en vanlig dusch och känna sig riktigt ren och varm efteråt.
Vi avslutar vandringen med en härlig middag på Kvikkjokk. Jag börjar med toast på lax och skagenröra och tar sedan en reninnerfilé med färskpotatis och rödvinssås vilken smakar helt ljuvligt.
Trötta och mycket nöjda kryper vi ner i våra sköna sängar – i morgon går bussen tillbaka till Jokkmokk.
Lärdom
Det är många år sedan jag gjorde en längre vandring på det här sättet och jag ska försöka sammanfatta för framtida vandringar (lite blodad tand blev det).
• Packa lätt, så lätt som det går. Vi hade inte behövt sovsäck, det har räckt med en 230 gr gasoltub och varför släpa
ett tungt Trangiakök med stekpanna och allt som aldrig används. Det räcker med en kastrull för att värma matvattnet. Bor man i stugor räcker det med ett reselakan och örngott. Allt annat finns – även kök.
Jag siktar på max 10 kilo nästa gång och då väger ryggsäcken 2.
• Tändstål funkar fint att tända köket med och fungerar i ur och skur.
• Minska mängden kläder – man kan tvätta på plats i stugor och stationer.
• Träna lite mer innan avresa. Nu gick det skapligt i alla fall men vandringen kan bli mycket roligare med lite mer träning.
• Stanna och vänd dig om mellan varven – man kan missa värsta utsikten om man bara ångar på.
• Bär inte mat för hela trippen. Kolla innan avresa men det finns oftast matvaror att köpa i stugorna. Dessutom finns det servicekök i stugorna så man kan minimera gasolbehovet till etappluncherna.
• Det finns inte mobiltäckning överallt även om det var skapligt på vår rutt.
• Ladda ner en karta som kan vara bra att ha. Jag använder Topo GPS där man kan förnedladda en offlinekarta som fungerar fint med GPS även utan täckning.
• Powerbank kan vara bra. Jag hade en på 10.000 mah vilket räckte till två laddningar.
• Tag med kläder för alla väder. Det vänder från kortbyxor och t-shirt till Woolpower och regnställ på några minuter.
• Tag med solskyddsmedel! Hade som tur var packat ner det för solen brände på ordentligt.
Kamera
Jag har inget för detta men jag har använt mig av en kamera från OM System (tidigare Olympus).
Kamera OM-1 och jag har tagit ca 1500 bilder under turen, allt med ett och samma batteri.
Hade med två extra men de fick gå med som reserv. Jag valde innan resan om jag skulle ta med två objektiv, ett 8-25 samt ett 40-150. Även om det är lätta prylar fick det bli ett objektiv och valet föll då på deras 12-100/4,0 vilket i fullformatsvärlden motsvarar 24-200. Jag tycker att det fungerat bra i de flesta lägen.
Stabiliseringen är bra och det inbyggda ND-filtret har varit till god hjälp vid fotografering av vattenfall etc.
Som sagt, det är inget betalt samarbete med Olympus Sverige men jag gillar prylarna som tål väta och tuffa tag samtidigt som de är späckade med finesser och lätta.
